Snoddas

Det hade varit en hektisk inledning av fältveckan!
Dock så var det vårväder =)

Hade parkerat vagnen och samlat all packning mellan två träd, det hade varit ett perfekt
ställe att ha en hängmatta på!

Vi väntade på att tältet vi skulle sova i skulle bli klart, kändes piss
dåligt att bara sitta där och lyssna och se på när de andra satte upp tältet, för första gången..
Men det var bara att leva med det.

Jag och anton satte oss på väskorna, mellan träden, snackade om bra minnen som man hade från sitt liv,
utanför lumpen! Alltid intressant att höra, och att tänka tillbaka till! =)

Jag var precis lagom varm, luften låg stilla och stjärnhimeln lyste ovanför huvudet.
De andra två linköpingsborna satt i vagen, tycka vad man vill om linköpingsbor... :P
Anton gick in till dem och skåningen satt kvar, ute, i sina hemtrakter :P

Åh så härligt det var! All packning för mig själv, la mig ner på rygg och kollade upp mot himeln,
lyssnade till ljudet av en gruppchef som hela tiden tjatade om vad de andra skulle göra, angående tältet..

Det fanns en tall som delade himeln på mitten. Till höger om den fanns en lucka på någon enstaka meter, sen kom nästa tall och nästa... Där emellan såg himeln ut att lysa som starkast, det riktigt sken om stjärnorna :)

Allt känndes liksom riktigt bra, bara ligga där, lagom varm, inget som besvärade (inte ens myggor).
Totalt avslappnad.


Är väl något av en lugn person, behöver sånna studer då och då =)
På senare tid har de inte funnits alls,
så jag vet inte, känns som om att allt inte riktigt stämmer.

Tänker väl för mycket igen, eller så har jag väl bara inte alla tankar på plats!






Men vem har de?