Snoddas

HejHej! =)


Jag har haft en blogg förut, men då handlade den bara om jobbiga saker... och, Hur kul är det att läsa? :S

Tänkte göra ett nytt försök! =) Jag menar livet är väl lite mer än motgångar?
Så är det just nu i alla fall! :)

Jag tänker i alla fall inte skriva värsta presentationen om vem jag är, det framgår väl efter ett par inlägg..





Ikväll är det dags igen! 18.40 går tåget mot mitt andra hem (ING2), sen sju månader tillbaka. Det har gått sjukt fort och en jäkla massa saker har hänt under tiden!
Såhär är det: Den jäkla resan tar 4 timmar, drygaste biten är nog när man hoppar på samåknings bussen, det är varmt, svettigt, och alla ligger och snarkar, Jippie!. Det enda som är positivt är att det möjligen kan
vara en bra film =) Jag menar sist var det ju snapphanarna både på resan dit och hem, Fy fan vad dålig den är! Varför sätter man igång samma film två gånger? Seriöst..

Det finns ju gränser ellerhur!

Jag gör lumpen i totalt 11 månader varav sju har gått och jag har inte börjat med min befattning än!
Börjar den imorgon! Ska bli kul, men det var en väldigt lång väntan, dock en rolig sådan! :D

Vad jag ser fram emot i veckan är att äntligen komma igång med min befattning och börja arbeta med min Sjuvårdsgrupp =)
För det är ju så, jag är sjukvårdare (Bestämmer vem som ska leva och vem som ska dö?)
De har lärt oss att den viktigaste tiden vid en olycka är de första tio minutrarna (The golden hour).
Det är preics där jag kommer vara, vill vara, för att kunna hjälpa och säga att allt kommer bli bra!
Kunna bidra med att allt verkligen blir bra! Oavsätt hur mycket blod som ligger på marken.

Det värsta med att vara sjukvårdare är väl att man inte kan göra så mycket egentligen, eller man får inte..
Jag hatar när man kommer till steget då man inte kan göra mer, då man bara ser hur orken sakta försvinner i blicken på den skadade, och allt man kan göra, om man ska se till vilka behörigheter jag har som sjukvådare, är att bara se på.. Jag får inte ens säga att personen är död.
Fast vill man det egentligen? :S


Singel.
Om fyra dagar är det 2 månader sen jag blev singel, från 1 år långt förhållande.
Det känns bra nu, men det kändes inte okej att göra slut på ettårsdagen, första dagen på jullovet, dagen innan...
Men sånt går ju inte att styra!?

Det är väl det negativa med lumpen, tiden står stilla under veckorna och när man kommer hem så ser man att tiden inte alls har stått still. Det är nog något man aldrig kommer att vänja sig vid.
Eller så är det verkligheten här hemma som aldrig kommer kunna anpassa sig.

Frida, mitt ex. Hon gjorde precis allt det där som hon sa att hon inte kunde göra.
Man tappar ju endel förtroende för tjejer eller man tror att de är en person men visar sig att vara den totala motsatsen, men sånt kommer aldrig att komma fram i början av ett förhållande.

"Att göra saker rätt, är inte detsamma som att göra rätt saker."

Fast det hjälper ju att prata med varandra, sjukt viktigt har jag lärt mig nu.

"Ur allt ont kommer någotnting gott", brukar mamma alltid säga!



Framtiden

Jag har ju gjort den här utbildningen på tio veckor nu, för att bli sjukvårdare.
Eftersom vi skulle få se hur det var i verkligheten som lägger man på tre veckors praktik
på akuten och ambulansen. De tre veckorna är slut nu.
Men efter första dagen på akuten som visste jag precis var jag ville göra i framtiden.

När jag var en liten grabb så sa jag alltid:
"Jag ska aldrig jobba på sjukhus, den lukten, de vita väggarna, alla sjuka människor, usch vilken miljö"

Men det ser inte bättre ut än att jag kommer hamna just där!

Till hösten blir det att utbilda sig till sjuksyrra i malmö eller halmstad.
Där efter inrikta sig på intensiven, jobba där ett par år för att senare utbilda mig till ambulanssjukvårdare.

Där man kanske kommer fastna tills man blir pensionär?
Det är i alla fall precis där jag vill vara, oavsätt hur mycket eller lite pengar man tjänar på det.


Kärlek?

Det känns bra, det är spännande, det tycks inte finnas något negativt, det är kul, enormt mysigt och det känns verkligen som här vill jag vara.

När jag är kär så har jag alltid lika svårt att sätta ord på vad det är som gör att man känner, det låter ju ganska underbart som jag beskrev precis. Men det jag vill säga egentligen, det går inte beskriva på något sätt.

Hur vet man då att det är rätt?

Jag vet att det är rätt när jag känner att jag inte kan sätta ord på varför jag tycker om personen, det liksom känns!